Bildning kommer många vägar genom erfarenhet, uppfostran, arbetsplatslärande och vägledning. Organiserad bildning går via skola, gymnasier, yrkesutbildningar, högskola, universitet och inte minst genom cirkelverksamhet. Här medverkar studieförbunden till förutsättningar för en ansenlig folkbildning.
Genom skolplikten arrangeras den nioåriga grundskolan som sedan ska utgöra grund för fortbildning.
På alla dessa bildningsnivåer krävs god pedagogik, elevorienterad metod och duktiga lärare som just får vara lärare.
Ett problem rör bedömningen av elevers insatser. Om bedömningen är elevorienterad och till för att ge eleven förståelse för sin utveckling är en sak men grundskolans, gymnasiets och universitetens betygssättning ska också ligga till grund för möjligheten att läsa vidare och att få arbete. Då blir det en helt annan sak.
Sympatier och antipatier påverkar. Olika skolors kapacitet och kvalitet påverkar också. Betygssättningen kommer ovillkorligen att bygga på bias och ge snedfördelning.
Att lära ut, utvärdera och bedöma ur pedagogisk synpunkt är en sak att göra det för att komma in på åtråvärda utbildningar en annan. Av detta skäl föreslås externa utredare och bedömningar enligt något slags ramverk lika för alla. Som det är idag får privata tyckanden ofrånkomligen alltför stort värde vid bedömningar.
Nationella prov kan avgöra kunskapsnivåer i ämnen men inte kvaliteten på kunskapen i dessa ämnen. Därför räcker inte nationella prov. Då återgår frågan till läraren.
Angående slutbetyg
Hur ska då lärare bedöma elevers examinationsuppgifter utan att lägga in personliga tyckanden? Ett sätt är att dessa prov lämnas in anonymt mot en kod. Att de utvärderas av minst tre personer:utvärderare/lärare som sätter varsitt betyg utan diskussioner sins emellan. Sedan får det bli ett genomsnitt av de tre objektiva värderingarna som blir slutbetyg.